okej, thailand:

Så, jag vet att bloggen inte är i närheten av klar än (det kommer den ju aldrig bli heh). Men känner bara att jag måste skriva ett litet inflik från min korta och tidiga vistelse i Thailand.

Klockan är alltså 07:04 här nu, och mitt plan går kl09. Hoppas jag. Måste nog titta upp det igen. (...) Nåt i den stilen i alla fall, det står bara att boarding time är 08.40.

Anyways, idag var dagen med stort D - och detta inlägg kommer inte handla om färden fram till dagen D (det är ett bibliotek i sig).

Jag höll på att försova mig imorse, men sån tur är har jag vänliga fina själar som ser till att det möjliga blir nästintill omöjligt. Eftersom jag inte hade packat klart så fick Julia efter mycket om och men hjälpa mig att packa. Väskan var full och nästan lika mycket utanför. "Do your magic" sa jag till Julia, men la även till det onda ögat då jag visste att hon ville säga åt mig att ta ur hälften. Till saken hör också att jag med Thai Airways kunde ta med mig 37kg (!!!). "Det är svårt att komma upp i det om man försöker till och med", var det någon som sa. Haha, try meeee.

Jag sprang alltså runt som yra höns imorse och vet inte riktigt vad jag gjorde förutom att säga åt Julia att göra saker åt mig; "hitta den billigaste taxin", "hur mycket får handbagaget väga?", "när öppnar incheck och när stänger det?" och sist men inte minst; "packa åt mig!".
Hon workade sin magi och allt löste sig finemang. (Frida kanske inte hade hållt med om att tidsplanen var finemang, men varför ha tid över, liksom?)

Utan Julia hade jag inte klarat detta! Fyfan vad du är bra. Hon följde mig hela vägen till taxin. "Får jag gråta?" "Nej"
Och sen satt jag i en taxi med tidsplanen att boarding var om 1.5h. Att själva taxiresan tar cirkus en timme gjorde mig sjukt stressad och jag funderade på om jag skulle spy i taxin. Att det skulle bli dyrt fick mig att hålla inne på den.

Jag kom i alla fall fram till Arlanda. Jag checkade in. Jag gick genom säkerhetskontrollen. Den började pipa. "Du har blivit utvald för stickprov". Yayyyy. Jag som har så mycket tid över. Men det gick bra, och jag fick till och med sitta och vänta fem minuter i gaten.

Flygresan då?
Mmm, den skulle på 10h ta mig till Bangkok (som jag alltid blandar ihop med Hong Kong av någon anledning - jag har alltså inte varit här förut tror jag, till alla jag sagt något annat till). Julia den smarte jäveln hade ju lyckats byta till sig en fönsterplats åt mig på morgonen, när hon checkade in åt mig över Internet. Fönsterplats är ett måste! Åt höger sida! Detta visade sig ett succédrag då jag tydligen hade hela raden för mig själv (tre platser). Hela mitt segment var nästintill tomt, medan de i segmentet bakom oss på flyget satt som packade sillar. Woho, tänkte jag. Tre kuddar, tre filtar, tre säten. Bäddade upp en lyxsäng för mig själv. Insåg också att det fanns usbladdare vid varje skärm framför mig.

MEN
ni kan aldrig gissa vad som hände sen...
Mmm, såklart. På raden framför mig sitter en pappa och hans treåriga son. Hans treåriga son som tydligen inte har tänkt ägna en enda sekund åt att sova under hela flygresan. När det blir "natt" på flyget, kabinen släcks ner, och alla har lagt sig till rätta för att sova (det var inte bara jag som hade en ensam rad i mitt segment), så tycker denna lilla treåring att det har blivit dags för ett ultralivligtlivs-pass. Jag har alltså precis bäddat ner mig, när jag jinxar allt genom att tänka orden "det här är ju nästan för bra för att vara sant". Och det var det. För i nio timmar roar sig den här nioåringen med att tända och släcka lamporna i taket i en redan nedsläckt kabin (som såklart lyser mig rakt i ögonen), att leka att sätena är en hoppborg så att mina vattenglas skvimpar över, var tioende minut ser jag spindelmannen förskräckt komma emot mina motvilligt öppna ögon - med ljudeffekter, höga ljudeffekter. Under cirkus en timme så underhåller han sig med att skrika rakt ut på olika sätt, "olika djur" tror jag bestämt att hans pappa sa. Och vad gjorde pappan? I n g e n t i n g. Ingenting. Den treåriga jävla snorungen hade en barnfilm på skärmen, samtidigt som han spelade ett spel på sin ipad (såklart med högt ljud), och målade i en målarbok - samtidigt -, och lyckades ändå inte bli så stimulerad att han kunde sitta still för en enda minut! Ni kan ju gissa om jag kokade. Sovna minuter i min byggda super-flyg-säng: noll. Noll timmar, noll minuter och noll sekunder. Trots hörlurar, ögonbindel och filt över huvudet.

Okej, jag skall berätta hela sanningen. Han somnade faktiskt till slut. Fem minuter innan vi landat. När det var ljust i kabinen och planet snabbt sjönk i höjd. Då bestämmer han sig för att somna.
Och okej, jag skall berätta hela sanningen kring pappan också. När vi reste oss för att kliva av, vänder han sig om till mig och säger: "jaa, sorry om han har varit lite livlig och han har stört din sömn. Nu sover han ju i alla fall..." Nu sover han ju i alla fall. Jag hade lust att slå en stekpanna i huvudet på han, så att han kunde sova lika fint bredvid sin son. Men ingen stekpanna fanns att tillgå. Så jag gick fint av planet i stället.

En flygresa senare. Thailand klockan 05.18. Svensk tid: 23.18.

Som jag saknat denna kvava luft.